Flottleder

Under 1860-talet började man fundera över om inte åar och sjöar kunde användas som transportleder för virket. Då skulle hästtransporterna in-skränka sig till att köra timret från avverkningsplatsen till närmaste vat-tendrag. I slutet av 1860-talet startade ett bolag, som kallade sig Singså Rensningsbolag. De satte igång med att rensa upp bäckar och åar. Det byggdes rännor och grävdes kanaler för att underlätta flottningen. Opti-mismen och uppfinningsrikedomen tog sig ibland uttryck i experiment som kunde bli både kostbara och misslyckade. Ett exempel på detta är det misslyckade projektet med kanalbygge och timmerränna mellan Fisksjön och Singsjön. Ån mellan sjöarna var grund och krokig samt stenig. Den ansågs omöjlig att bruka som flottled. Men beräkningar gjordes och man ansåg möjligheten till kanal- och rännbygge som stor. Ett par somras arbete nedlades med att hugga timmer till rännan, gräva kanalen och bygga damm. Det var med spänning och stolthet man tog den fina flottningsanläggningen i bruk. Flottarbasen hade samlat sina mannar för att "provköra" bygget. Timret hade samlats i viken utanför dammen och vinden låg på, så omständigheterna var gynnsamma. Några av mannarna placerades ut efter rännan och de övriga skulle hjälpa till att mata in timret. Basarn och arbetarna tjoade av glädje när de såg att allt fungerade som beräknat.
Men snart hördes rop och hojtanden nerifrån rännan och en av mannarna kom springande och skrek att dammen måste stängas. Andfådd efter språngmarschen försökte han klargöra för basarna att timret snannade på halva vägen och vattnet försvann. Vid inspektion visade det sig att rän-nan var för gles och att vattnet rann bort innan det hunnit halva vägen. Flottningen avbröts och arbetarna sattes att täta rännan. Rännan var byggd av rundvirke som ej var tillräckligt tätt sammanfogat. Det blev nu ett drygt jobb med att täta springorna och skarvarna i rännan. Man lyckades till en del att täta rännan så pass att men med nöd och med mycket slit kunde klara flottningen under ett par år. Men mängden timmer ökade och flottningstiden blev längre

 

Detta innebar att det kräv-des mer vatten som man måste vara sparsam med. Därmed var flott-ningsepoken i kanalviken över. Rännbygget blev ett fiasko och revs bort och tystades ned. Det enda som idag påminner om bygget är ett dike från Fisksjön och en bit ned på Haraviksflon. Man satsade istället på upprustning av ån mellan sjöarna. Den flottleden användes sedan ända fram till 1950. Det byggdes även rännor och kanaler på andra ställen i Håsjö, Mellan stora och Lilla Kälsjön grävdes en kanal för att förbättra flottningsmöj-ligheterna. Den leden är nu torrlagd. Flera långa timmerrännor byggdes inom Håsjö flottningsområde. Då Singsån både var brant och stenig bygg-des rännor över de svåraste partierna. Den längsta rännan var delen från Mannsjön till Ragunda. Det gick parallellt med landsvägen och ingen kun-de undvika det skådespel som timrets väg nedför rännan skapade. För att bevaka att allt löpte enligt planerna behövdes ett antal rännvakter. Des-sa var utplacerade så att de hade synkontakt med varandra. De bevaka-de sina respektiva delar av rännan för att snabbt kunna hissa stoppflagg och stanna av timmersläppet. I och med flottningen hade ett nytt yrke skapats. Flottningen blev skogsarbetarnas vår- och sommarjobb. Det var en välkommen förtjänst till den magra inkomst de haft under vinterns skogsarbete.
Att transportera virket vattenledes gick bra och bidrog till att uttaget och leveransera av virke ökade. Timmerskoterna på sjöarna blev större och fler. Men i och med att järnvägen kom, fick flottningen svår kon- kurrens. Så småningom lades flottningen ned. Men då hade vattnet använts som transportmedel i cirka sjuttiofem år.