1800-talet

Håsjö hade före 1850 talet ingen eller endast ringa industri och hantverk. Befolkningen levde av jordbruk, jakt och fiske. Några hantverkare var kringresande och blev av olika anledningar kvar i Håsjö. Bland yrkena kan nämnas skräddare, skomakare, timmermän, korgmakare m. fl. Dessa personer med många gånger okänd härkomst hade sin egna historia, som vi inte vet mycket om. En del av dessa kringvandrande yrkesmän hade ett förflutet som de avsiktligt lämnat eller flytt från. Ovissheten om deras förflutna bidrog många gånger till att falska eller osanna rykten kom i omlopp. Det kan ha varit flykt från något begånget brott eller fängelsestraff. Men det visade sig snart att de var hyggliga människor, som kom med nya seder och bruk och som senare blev till goda och nyttiga sockenbor.

Den invandring till Håsjö socken som då skedde av dessa hantverkare och skogsarbetare innebar att bygden förändrades och utvecklades. Förutom rena skogsprodukter kom träkolet att bli eftersökt. Skogarna i Bergslagen och de andra malmdistrikten började ta slut. Detta på grund av ett alltför hårt och oplanerat skövlande. Håsjö låg nu bra till för leverans av kol, sedan järnvägen dragits förbi. Håsjö saknade dock kunniga kolare. Men de kolare som blivit friställda i andra län, drog sig snart upp till Norrland och en del kom till Håsjötrakten. Dock dröjde det inte så lång tid förrän dessa invandrade kolare lärt skogsarbetarna i Håsjö att kola. En kolare hade ofta ett par hjälpkolare och dessa hämtades från ortens arbetare. På så sätt utbildades nya kolare. Kolningen skedde i huvudsak från hösten och fram till jul. Edvin Backman, Bybo, som själv under 1930 talet lärde sig kola, berättar om en händelse i Håsjö som han fick sig berättad av sin läromästare, som i sin tur hört den av en som kallades "Värmlänningen".

Före 1850 levde befolkningen i Håsjö nära nog på lika villkor som de gjort i flera hundra år tidigare. Familjerna bodde i en liten grå timmerstuga och hade lite svedjad och odlad mark. Där odlade de sina grödor, som korn, potatis och kålrötter. Foder till djuren hämtade man ofta från myrslåtter eller efter sjöstränderna. Här finns en berättelse från 1850 talet, som Edvin Backman skrev ned 1981, gällande en tvist om 4 hässjor starrhö.

Familjerna hade fullt upp med att klara sina gårdar. Först hade man vårbruket, sedan kom höskörden och vidare höstbruket med tröskning och malning av den säd man skördat. Jakt och fiske var för de flesta en viktig del i huhållet och det man fångade saltades, röktes eller torkades. Dessutom skulle redskapen repareras och att inte förglömma arbetet med att ordna kläder och skodon till familjen. Det mesta arbetet var man tvungen att göra sommartid. Vintertiden fick man använda till arbetet inomhus och ordna med kläder och skodon. Slöjd tillhörde också det som man gjorde vintertid. Man kan fråga sig varför Håsjö utvecklades så enormt efter mitten av 1800 talet? Det odlades som aldrig förr, man byggde större hus och ekonomibyggnader. Myrar dikades ut för att hålla frosten och kalldimman borta. Man samarbetade mer för det gemensamma, som olika anläggningar och vägar. Kvarn och såg byggdes. En ny anda hade kommit till byn. Man talade och diskuterade med varandra och umgänget var lättare och mer otvunget.

Att inflyttningen av skogsarbetare och hantverkare var en orsak till en positivare inverkan på byns invånare är säkert. De som kom var oftast från södra delen av landet, där utvecklingen av jordbruket gått mycket längre än i Håsjö. En del kom från tekniskt utvecklade industriorter. Dessa människor hade kunskaper och idéer, ibland som enda bagage.

Sörlänningen berättade om sitt hemläns jordbruk. Smålänningen hade teknik och uppfinningar i sina fingrar. Män som kunde hantera järn och stål kom från Bergslagen. Männen från Bergslagen och Småland hjälpte Håsjöborna att bygga kvarnar och sågverk. Hälsingar och dalmasar lärde dem att bereda lin och hantera skinn. Även tunnbindaren och korgmakaren kom från andra län.

Håsjö var inget intressant område, för andra än fiskare och fångstmän, tills den dagen skogens värde steg och blev attraktiv. Håsjöbornas inkomst före 1850 var ytterst ringa. Den enda avverkning som förekom var för bjälkar och ved, samt röjning för svedjor och odlingsmark.

Men efter 1850 började efterfrågan på skogsprodukter öka och Håsjöborna fick nu tillfälle att omsätta sin skog i reda pengar. Det fanns även Håsjöbor som etablerade sig som uppköpare och trävarugrossister. I och med den ökande efterfrågan på skogsprodukter, kom även problemen med transporterna av virket till älvarna som börjat användas för flottning. Virket från Håsjö kördes ned till Indalsälven. Det var en väg på mellan 30-40 kilometer. Den resan krävde övernattning på ett par platser utefter vägen. Det berättas att i början bestod dessa övernattningsställen av gamla starrlador och fäbodstugor. Dessa övernattningar var inte så angenäma. Temperaturen kunde sjunka ned mot 20-30 minusgrader. Men eftersom avverkningarna och leveranserna ökade så förbättrades även kojorna.