Efter ett beslut i Sveriges Riksdag den 30 mars 1881 beslutades att järnvägen skulle dras mellan Ansjö i Kälarne och Håsjö. Beslutet föregicks av stora stridigheter om var sträckningen skulle dras fram. Agitationen för de olika alternativen var mycket intensiv. Till slut segrade linjen Ansjö-Håsjö och därför blev det stor glädje i de berörda byarna 1881. Håsjöborna samlades till fest den 19 april 1881. Man tackade konung och myndigheter för den efterlängtade järnvägen som räknades vara av största betydelse för Håsjö.

Terrängen var ogynnsam och man blev, särskilt vad gäller delen från Håsjö tills man passerat Indalsälven vid Döda Fallet, tvungna att använda sig av skarpa kurvor och ofta i lutningen 10 promille (1 m på 100 m), på långa sträckor av banlinan. Fortsättningen av banan till Ragunda, 13 km, öppnades för trafik den 1 dec. 1884 och slutligen till Sollefteå var det ytterligare 51 km. Den biten öppnades den 1 oktober 1886.

Under krigsåren på 1940-talet fraktades mycket massaved och träkol på järnvägen. Kolkärrorna skramlade dag och natt. Vid ett tillfälle räknades 80 hästar som kom till stationen under 1 dag. Kolning och kolvedhuggning var den dominerande näringsgrenen tillsammans med annat skogsarbete. Fororna gick i skytteltrafik över sjön. Man körde på dagarna och lastade på nätterna. Upp till 17 vagnar per dygn lastades i genomsnitt från två lastbryggor. Rekordet var 25 vagnar. Ett annat rekord var en temperatur på minus 51 grader. Termometern som visat minus 52 skickades till Stockholm för kontroll och korrigerades uppåt med en grad.

Krigsvintrarnas stränga köld la sig som en tung presenning över Håsjö och dalsänkan vid stationen. Det var bistra tider även på annat sätt. Då, när stationsmästare Andreas Danielsson kom till Håsjö i april 1939, var det två personer som skulle sköta trafiken med mycket lastning. Strax efteråt utökades personalen med ytterligare en person. Ibland hade de ända upp till 28 tåg per dygn. Danielsson var stationsmästare 17 år i Håsjö. Stationsbyggnaden uppfördes 1882, ett år innan järnvägstrafiken på Norra stambanan öppnades för trafik. Den 1 oktober 1883 ångade det första tåget in på Håsjö station. Den 16 oktober samma år öppnades postkontoret. Järnvägen och den förbättrade postgången blev ett stort uppsving för bygden. I början hade tågpersonalen tillsynen av posten. Ett par år senare sattes en postkupé in dagligen mellan Bräcke och Håsjö. Dock, i början, enbart tre dagar i veckan mellan Bräcke och Ragunda. Innan posten fraktades med tåg reds den av postiljoner, som hela tiden fick vara vaksamma för rövare.

En gång i tiden var det liv och rörelse på stationen. Håsjö station var samlingsplatsen för människor i och omkring bygden. Ungdomen hade sin träffpunkt här och gick hem när sista tåget gått för kvällen. Skolbarnen, de som gick i realskolan, pendlade varje dag mellan Håsjö och Bräcke. 1961 drog SJ in stationen. Under en tid därefter ersattes stationen med en hållplats och trafikerades enbart med rälsbuss. En på morgonen och en på kvällen. På sommaren 1981 revs stationen

Andreas Danielssons fru, Beda, arbetade som postbiträde i Håsjö under 12 år. Posten var inrymd i stationshuset, där de även hyrde en av lägen-heterna på övre våningen för 35:- i månaden. Men då fick de hålla med ved själva. Kakelugnarna var slitna och gamla och de två kolkaminerna på nedre botten gav även de sparsamt med värme. Posten var öppen vardag som söndag. Det var nödvändigt att hålla öppet även på söndagar, då det för många var enda tillfället att uträtta ärenden på posten. Posten fick man själv hämta på stationen. Tidningarna och annan post kom vanligtvis på kvällen med tåg klockan halv 5. För de som hade box blev posten genast inlagd. Andra kunde till exempel kontakta någon av betjäningen på stationen. Strax efter andra världskriget kompletterades posthanteringen med lantbrevbärare.